34
Värmland
NR
1
2013
fotnot
intervjun har tidigare varit publicerad i tidningen vi
– Jag var klar när vi träffades. Det var en
förutsättning, annars hade jag halkat tillba-
ka i rädslan för att bli övergiven igen. I mitt
förra förhållande, när jag levdemed enman
i Lofoten, var jag så fruktansvärt svartsjuk.
Jag drömde hela tidenmardrömmar omhur
han lämnade mig. I dag har jag helt släppt
det där. Jag litar på Junior.
Älskadoch tryggpå hemmaplan.Omhul-
dad och hyllad på bortaplan. Ändå. Det nya
Lerin-museet på sina 2 300 kvadratmeter
har väckt ont blod på sina håll. Kritiker vän-
der sig emot att Karlstad kommun gynnar
en enskild konstnär i stället för att lyfta
värmländsk samtidskonst i allmänhet. Inte
mindre än 28miljoner kronor har hela kala-
set – köp och renovering av Sandgrund –
kostat medan Lars Lerins hyra endast är 20
procent av biljettintäkterna.
Lars Lerin själv tar det hela med ro.
–Vet du, sådana där yttre saker bekom-
mer mig inte. Det viktigaste för mig är min
egen balans, att vardagen fungerar. Jag tar
inte på mig negativa saker.
Positiva då? Du är ju snudd på folkkär.
–Det får en vara tacksam över kanske.
När jag var yngre var jag så noga med vad
folk tyckte och tänkte. Nu rör det mig inte.
Efter bråket kring museet är det så många
som frågar »hur mår du?«, »klarar du det
här?«. Men jag bryr mig inte. Däremot, om
jag och Junior blir osams, då blir jag helt ur
balans. Men det är kanske otacksamt att tän-
ka så. Jag är nog rätt bortskämd egentligen.
O
av s et t så har gamla
Sandgrund genomgått en
fantastisk förändring –
från ett murrigt, mörklagt
sprit- och dansmecka till
ett ljust, luftigt konstcen-
trum. Rummet understödjer stillsamt inten-
siteten i Lerins akvareller. Fulladdade med
stämningar och känslor fyller de betrakta-
ren med sin intensiva närvaro. Men några
ansiktsuttryck skildras aldrig.
– Jag vet inte om det direkt har intresse-
rat mig att utforska ansikten. Jag är mer ute
efter stämningslägen. Ett ansikte blir så pre-
cist, säger han samtidigt som vi lämnar
museet.
Tallarna skyddar med ett rakryggat lugn
det gula boningshuset mot havsvindarna.
Några lågmält vackra, små skärgårdsöar
innan det vida innanhavet Vänern ut sig.
Vi har fått följa med hem till Hammarö,
halvön söder om Karlstad, dit Lars och
Junior flyttade för något år sedan.
Intill huset ligger ateljén, eller »katternas
hus« som Junior kallar det.
–De bor där, och ibland Lars också.
Eftersom jag är allergisk får de inte vara
inne i stora huset, berättar Junior, medan
Lars blir fotograferad i den mjuka höst-
solen med vattnet i bakgrunden.
Kraftfull, men samtidigt skör. Trött, men
fortfarande vänlig.
– Jag har det efter mormor ochmamma.
Båda har hela sina liv varit den där övervän-
liga typen som bara ler jämt. De nästan
utplånar sig. Tänk, mamma kan inte ens
säga ifrån om att hon inte vill ha korv på
mackorna på morgnarna. Hon vill ha ost
ochmarmelad, men ber inte om en så enkel
sak trots att hon är över åttio år. Och så en
del jobbiga människor som besöker henne,
menmamma är bara vänlig. Jag står nästan
inte ut med att se det.
Fullt så vänlig är inte du?
–Nej, jag har lärt mig att skydda mig.
Jag säger att »jagmåste tyvärr gå«. Det går
inte annars. Alla måste säga någonting,
söka någon bekräftelse som jag ska stå till
tjänst med. Jag har inte energi till det. Har
de inte spelat bandy med pappa så har de
handlat i hans klädaffär. Jag orkar bara inte
svara på’t.
för tre år s edan vigdes han och Juni-
or av Margot Wallström i den gamla ladan
intill deras dåvarande hem i Östra Ämter-
vik. Junior letar fram tidningsklippen från
bröllopet i en kökslåda. Visar stolt, berättar
om alla gäster. Flera hundra kom.
–En del av demvar inte ens bjudna, men
vi välkomnade alla och alla fick mat, skrat-
tar han.
Alla ville vara med. Alla vill få en del av
Lars och Junior. Lars Lerin hämtar en treo.
Huvudvärk har han egentligen inte, men
han behöver något för att orka, säger han.
För att bli lite piggare.
–Alla somkommer fram. Jagblir fullstän-
digt dränerad. Jag tål inte sådant här. Under
tjugo år var jag judrogad,mennunär jag inte
har tabletterna längre är jag hundraprocen-
tigt närvarande. Jag har inte riktigt lärt mig
att hantera det där än.Men jag får se det som
att det är värt allt att kunna ha den närvaron
i arbetet. För det är arbetet som jag lever för.
Att gå härute. Jag och katterna.
■
se Lars Lerins
konst på
hemmaplan
Anrikanöjespalatset Sandgrund
i Karlstadär sedan sommaren
2012 Lars Lerins egenkonsthall.
Förutomegnamålningar ges
ocksåplats för gästutställare
medvernissage cirka fyragånger
per år. Här finns café för besökare
och en litenbutikmed försälj-
ningavkort, affischer och
böcker. Vanligenöppet
tisdag–söndagkl 12–16.
porträttet
lars lerin
När jag
var yngre
var jag så noga
med vad folk tyckte
och tänkte. Nu rör
det mig inte.
Däremot, om jag
och Junior blir
osams, då blir jag
helt ur balans.
