32
Värmland
NR
1
2013
– Ja, men visst kan jag göra det, svarar
han med den där melodiska rösten när de
ber om autografen.
H
ela t i den vänlig.Men
också skygg. Det här är
inte en person som inbju-
der till samtal. Det är
stort bara att han sitter
där.
–För fem, tio år sedan var jag så fruk-
tansvärt blyg, jag tog tabletter för att klara
av att gå in på Ica. För mig kostar det inte
mod och kraft att prata om känslor. Däre-
mot var det modigt av mig att bryta med
min destruktiva sida, att våga gå emot mina
rädslor.
Efter att ha tillbringat ett par decennier
helt bortdomnad av sprit och tabletter vet
han skillnaden i att leva med filter mot till-
varon – och att leva utan.
Nu har han dessutom släppt in en annan
människa i sitt liv. Brasilianske Junior kom
till Sverige efter att de enbart sett varandra
på nätet. Lars kunde ingen portugisiska,
Junior varken engelska eller svenska. »Vi
vinkade åt varandra ett par gånger, han såg
alltid så glad ut«, som Lars uttrycker det i
sitt sommarprogram om deras internet-
kontakt innan Junior landade i Sverige och
de möttes för första gången. Ett möte som
filmades av Lars guddotter Sara Broos i
dokumentären – en ovanligt nära, intim
och naken sådan – om deras framväxande
kärlek.
Sara följde ju bokstavligen med er in i
sängkammaren. Det är ert liv, men hennes
film. Hur känns det?
–Hon har skruvat till vissa saker, men vi
bryr oss inte om det. Det blir ändå alltid
missuppfattningar, folk pratar så mycket.
–Men det där filmandet blev rätt trött-
samt till sist. Jag kunde aldrig koppla bort
att kameran var på, så det blev en del skåde-
speleri frånmin sida. Jag kändemig inte fri.
I Brasilien filmade hon jättemycket, då kän-
de vi att nu får det räcka. Sara blev lite
gränslös, men orkade inte själv sätta stopp,
så det var nog skönt för henne också att vi
sa ifrån.
Någon recensent tyckte att Junior fram-
ställdes som en importvara. Du nämner det
även i ditt sommarprat.
–Det får stå för den personen, jag tar
inte åt mig av sådant, men Junior reagerade
starkt. Och jag tyckte gott att jag kunde
hämnas lite genom att markera mot förut-
fattade meningar som den i mitt sommar-
program. En kan inte fördöma och dra alla
över en kam. Många förhållanden i Stock-
holms innerstad har också skevmaktbalans.
Men är inte Junior beroende av dig?
–Han är en väldigt självständig person.
Å andra sidan tror jag att han är mer bero-
ende av mig än han själv vet. Eller så är det
bara fåfänga hos mig, detta att jag skulle
vara oersättlig.
Det är mest Lars som pratar, även om
Junior gör små instick, korrigerar något
eller skrattar befriande.
–När vi sitter så här är det du, Junior
somverkar blyg och ödmjuk. Men ni skulle
se Junior så fort vi stiger av flygplanet i Bra-
silien. Då blir han en annan person direkt.
Styr och ställer, säger Lars.
–Det är jag som har lärt honom att vara
mer social och prata. Och att acceptera sig
själv, svarar Junior lugnt.
M
en resan till dagens
trygga äktenskap har
varit långt ifrån tyd-
ligt skyltad. Junior
stod kvar, trots att
han var tvungen att
flytta ut från Lars »katthåriga tillvaro«.
Orubblig väntade han på att Lars skulle lan-
da, att han skulle förstå.
Det lyckades. Till sist.
–Lars hade panik, men jag hade mycket
tålamod, säger Junior.
– Ja, det är din förtjänst att vi sitter här,
din envishet, erkänner Lars, samtidigt som
För mig
kostar
det inte mod och
kraft att prata om
känslor. Däremot
var det modigt av
mig att bryta med
min destruktiva
sida, att våga
gå emot mina
rädslor.
