Värmland
NR
1
2013
31
F
ö
rsta scenen. Med
sin vänliga blick, mju-
ka röst, lite ursäktande
kroppshållning säger
han att »dä går inte dä
här«. Det blir, kort
sagt, för mycket för
Lars Lerin med det
intensiva förhållandet med nya pojkvännen
Junior. Så Junior måste flytta. Och inackor-
deras hos en klasskamrat inne i Sunne.
En annan scen. Lars Lerin lämnar tillba-
ka den hundvalp som han och Junior har
köpt tillsammans – utan att ens berätta det
för Junior först. Det blev för jobbigt med
en otyglad hundvalp som for runt därhem-
ma. Junior blinkar bort tårarna.
»Stackars Junior«, tänker biopubliken.
Men inte, »dumma Lars«.
För det går inte att bli arg på honom.Inte
då. Inte nu. Kanske är det som kommundi-
rektören i Karlstad lär ha utbrustit för någ-
ra månader sedan: »Den pojken får alltid
som han vill.«
För vem säger nej till Lars Lerin?Inte
konstälskarna. Inte sommarpratslyssnarna.
Inte biografbesökarna. Vad han är gör, vad
han än säger, vad han än visar upp blir han
älskad.
2012 års mest hyllade sommarprat var
hans, och i juni samma år öppnade ett stort
Lerin-museum i Karlstad. Samtidigt fick
succédokumentären omhonomochmaken
Junior,
För dig naken,
somovanstående sce-
ner är hämtade ur, många priser och lysan-
de recensioner.
Är det barnet i Lars Lerin som vi ser?
Det där oskuldsfulla, försvarslösa somvi så
gärna vill byggamjukamurar kring, somvi
vill skydda. Samtidigt. Karln är 58 år, fram-
gångsrik konstnär, hyllad.
Men något är det. Något i det sköra, nak-
na och oförställda gör honom oåtkomlig.
Och fascinerande. För hur många av oss
skulle inte egentligen vilja visa oss i all vår
litenhet, våga stå för skavanker och rädslor,
släppa fasaden?Allt det som för Lars Lerin
är självklart.
– Jag känner ingen skam inför det som
andra människor känner skam inför. Svag-
heter har alla, det är inget märkligt. De ser
bara lite olika ut.
Lite krum i ryggen sitter han, med en
blick som är intensiv, samtidigt skör,
ett leende leker i ena mungipan. Utanför
museifönstret yr björkfröna i en enda snö-
lik röra.
även den här dagen kommer att bli
rörig, men det vet vi inte än.
När den går mot sitt slut ska vi ha blivit
avbrutna av en hel radda intervjuer med
diverse värmländska medier, äldre damer
ska med jämna mellanrum ha bett om en
autograf, landshövdingen ha köpt tavlor
mitt i alltihop och så är det maken Juniors
utställning som måste hängas. Det är bara
ett par dagar kvar till hans vernissage.
–Den här dagen är en parentes i mitt liv,
kommer han att säga.
Men där är vi inte än. Vi sitter i kaféet på
det nyöppnade Lerin-museet, somär inhyst
i det forna danspalatset Sandgrund i centra-
la Karlstad – Lars Lerin, hans makeManoel
»Junior« Marques och jag.
Museibesökarna hajar till när de får syn
på museets huvudperson. En och annan
vågar sig fram.
»Bilderna står på kö i huvudet. Det är något helt annat nu
när jag är fri från filtret av kemiska saker«, säger konstnären
Lars Lerin som efter år av missbruk nu är gift, giftfri
och försedd med eget museum i Karlstad.
text
sof ia wadensjö karén
foto
thron ullberg
Värld
Lerin
&
hans
porträttet
lars lerin
