33
Värmland
NR
1
2013
en ung kille med tv-kamera i ena handen
kommer fram och avbryter oss.
En lokal tv-kanal ska göra ett inslag om
Juniors fotoutställningmed personporträtt
från hemtrakterna Coroatá i Brasilien. Tv-
kameran börjar surra. Junior svarar på frå-
gor, Lars fyller i, kallar fotografierna för
»oförskräckta« och säger att själv skulle han
»aldrig våga gå så nära inpå människor«.
S
akta vandrar jag bort till
huvuddelen av museet där
Lerins enorma akvareller är
uppspikade på väggarna. Utan
glas, utan ram. Då är det lättare
att ändra, förbättra, säger han.
–En tror att en sätter punkt, men med
tiden ser jag påmålningenmed andra ögon.
Och då ändrar jag, förklarar han när jag frå-
gar honom lite senare.
Löst hopfogade naturstilleben, höghus i
värmländsk avfolkningsbygd, exotiska
platser med överdådig arkitektur, skräck-
slott omgivna av hotfull svärta…
Den gemensamma nämnaren?Allt är
lika förföriskt vackert. Vackert, utan att
vara insmickrande. I stället är det ett slags
karghet som gestaltas, ofta upplyst av ett
lerinskt, oefterhärmligt ljus.
– Jag vill få in så mycket laddning som
möjligt i minamålningar. När jag var sprit-
och tablettmissbrukare målade jag samma
bild om och om igen. Samma tankegångar,
samma mönster. Nu känner jag en väldigt
stor frihet och vågar utmana mig på ett
annat sätt, ta upp ämnen somvar främman-
de tidigare. Bilderna står på kö i huvudet.
Det är något helt annat nu när jag är fri från
filtret av kemiska saker.
Nykter och därmed bättre?
– Ja, nu tänker, reflekterar och känner
jag kring arbetet på ett annat sätt. Då var jag
bara manisk, min produktivitet var helt
vansinnig. Dygnet runt höll jag på. I dag
har jag tvärtom fingertoppskänsla för vad
jag ska göra, eller inte göra. Det är somvore
jag två helt olika personer.
Du saknar aldrig »det kemiska filtret«?
–Det är ju skönt att kasta loss, leva utan
plikter. Och roligt att vara lite halvt med-
vetslös ibland. Men jag törs inte. Jag har en
gränslös sida, så jag vet aldrig var det slutar.
Jag får så konstiga idéer. GodeGud, jag blir
verkligen helt personlighetsförändrad.
Därför dricker jag helst ingenting, det är
säkrast så. Och det är ändå ingen idé, jag vill
i så fall ha hela flaskan, något glas förslår
inte.
Du var frimodig som barn, sprang hem till
folk lite hur som helst, men så övermannades
du av den stora blygheten i tonåren
när du tvingades in i en pojkroll som du inte
kände dig bekväm i. Och nu…Har du gått
varvet runt för att landa i det frimodiga
barnet igen?
–Precis det pratade jag faktiskt med
mamma om i går, att jag har gjort hela resan
runt. Antagligen har jag äntligen blivit den
jag skulle varit om jag hade sluppit ta en
massa omvägar i livet. Nu behöver jag inte
lägga några hämningar på mig själv. Det
spelar ingen roll längre. Jag är den jag är.
–Det är tack vare tolvstegsprogrammet
som jag har klarat detta, där har jag fått
verktygen. Jag bestämde mig för att gå
emot rädslan, att inte ducka eller skygga för
den. Genom att tvinga mig att göra det jag
var rädd för, klarade jag av mer för varje
vecka. I dag minns jag knappt hur skräck-
slagen jag var förr.
Du får det att låta självklart. Men många
människor kämpar hela sina liv för att känna
att de duger som de är.
–Det ligger mycket smärta i att konfron-
tera sig själv, ochman tar ju inte alla steg på
en gång. Men egentligen är det konstigt att
det går att förändras så.
– Samtidigt vågar jag inte skryta med
det. Jag vet ju hur nära avgrunden ligger
hela tiden. När somhelst kan något ske som
jag inte kan hantera, och jag vet vad det vill
säga att ha ångest.
Hur stor del har Junior i detta?
STÖRRE ÄN
NÅGONSIN
Över 100000besökare
strömmade ut till
Waldemarsudde för att se
Lars Lerins konst när han
2008/2009 ställde ut där.
Och sedandess har popula-
ritetenväxt. Mest kändär
han för sina illustrationer
från resor runt omi värl-
den. Här finns oftaensliga
byggnader, ljusstråk över
fjordar ocharktiska land-
skap. Till höger Larsmed
makenJunior.
porträttet
lars lerin
